Friidrott är en idrott som kanske inte är den allra mest populära men som brukar få gott om utrymme när det väl blir dags för de stora mästerskapen. Det rör sig på ett vis också om den kanske mest genuina och idrottsliga, idrottstypiska av alla sporter, eftersom det handlar om att vara snabbast, nå högst eller längst. Om prestation, spänst och uthållighet samt explosivitet, snarare än taktik, bollsinne och kemi mellan olika lagmedlemmar i ett lag. I friidrott så tävlar man mot andra men man får inte angripa andra som i en del andra sporter , så friidrott är på samma gång en oerhört fysisk sport vad gäller hur atletisk man behöver vara men samtidigt inte fysisk alls vad gäller hur man behandlar sina motståndare.
Trots det så kan det bli en och annan knuff i grenarna där man springer på medeldistans eller långdistans och inte har en egen bana att löpa på utan i stället löper omkring på samma bana som alla andra, men det utgör ett undantag. Friidrott är en tämligen snäll sport, får man allt lov att säga. Att börja friidrotta är billigt, allt man behöver är rätt par skor, shorts och t-shirt eller linne. Och skulle man bli proffs eller vilja försöka nå eliten så kan man alltid ta ett privatlån för att finansiera den lite dyrare utrustningen eller resor till träningsläger i varmare länder.
På engelska så kallas friidrott för track and field, vilket man kan direkt skriva ut på svenska som ungefär ”bana och fält”. Det beskriver ganska väl vad det handlar om, åtminstone på ett vis. Tävlingar både på bana och på fält. Men förstås även i en grusig grop eller i en mjuk matta i grenar som går ut på att ta långa eller höga språng genom luften. Däremot säger bana och fält inte så mycket om vad man faktiskt gör, att man joggar, springer, går, löper, tar sig över häckar eller kastar iväg en kula (eller okej, stöter iväg en kula) eller kastar iväg ett spjut eller en slägga.
Oftast tävlar man individuellt i en enda gren i taget men undantaget är för de mångsidiga atleter som är duktiga på nästan allt men inte är bäst i någon gren. Och i löpgrenar tävlar man även i stafett.
En gren som i Sverige inte tillhör friidrotten utan har ett fristående idrottsförbund är gång, men internationellt sett är gång en del av friidrotten. I gång får man inte springa. Det betyder i praktiken att man inte får vara med båda fötterna i luften samtidigt, alltid en fot i backen behövs.
En av de mest klassiska tävlingarna för svensk del inom friidrott är Finnkampen, där Sverige och Finland tävlar med ett par deltagare i varje gren för att samla in poäng till sina hemländer. Finnkampen avgörs oftast vartannat år i Sverige och vartannat år i Finland, och ofta på klassiska OS-arenor som Stockholms stadion och den olympiska friidrottsarenan i Helsingfors där OS avgjordes på 1950-talet.
